FIVE DAYS TO GO!
..the smile is starting to come back to my face :)
I knew you were trouble.
I'm supposed to feel happy, but in some crappy way I just feel like shit at the moment.
I think the worst part of it all wasn't losing him, it was losing me.
9 days to go.
Can't wait.
Tack, ni är bäst! <3
11 days to go.
I'm so happy. What a relief.
COUNTDOWN
13 days left..
14 days levy in hell.
I can't wait. I've wanted this for such a long time now, and finally I get to do it.
So, f*ck you and f*ck everybody else.
Because sometimes you need that egoboost.
Yes, 1st place is me. I'm Barbie. :)
When you feel down this is one of the things that helps you to get up.
från mobilen..
En bild säger mer än 1000 ord, eller hur? Därför bjuder jag på lite telefonbilder från den senaste tiden, enjoy!
Just let me sleep.
How many sleepless nights do I have to go through, just because of you? You fucked up my life, even if I thought you wouldn't do something like that. I hate you. You're such an idiot.
Just f*ck off.
Show me that it's worth it
“Love is a funny thing. You expect it to be easy. You expect it to be a world of roses and laughs and perfect moments that you find only in movies. You expect her to always say the right thing, and always know exactly how you feel, or exactly how to react to it. You expect him to calm you down when you’re yelling or to chase you when you run away. You expect so much that you feel entirely, and utterly defeated when something doesn’t exactly match up to all your plans. But that’s the thing. Love isn’t a plan. It doesn’t have a certain beginning and it certainly has no end, or a visible finish line to those deeply in it. Love happens; it is so incredibly messy. People around you can’t comprehend why you do the things you do, or why you fight so hard for something that seems to cause you so much pain. Because simply, they can’t see. They can’t see the invisible ring of insanity that surrounds you when you’re in love. It’s inconvenient and painful and devastating at times, but we can’t live without it. What you don’t learn is how hard love is. How much work it takes. How much of ourselves we have to put into it. How it isn’t worth it until we are complete and utter idiots about it. Love isn’t her calming you down when you yell. It’s her yelling, just as loud, just as hard, right back at you, right in your face to wake you up and to keep you grounded. It isn’t her or him bringing you roses everyday or cute things that make your relationship appear more presentable. It’s right after a long fight, that drains the life and bones right out of both of you, and yet him showing up at your door the next morning anyway. It’s not her saying all the right things or knowing exactly how to handle you. So no, it’s not her caressing your hair and telling you everything is going to be okay. It’s him standing there, admitting he’s just as scared as you are. You have to remember that with love, you’re not the only one involved. You’ve unknowingly put your life, your heart, into the palm of another’s hands and saying, here. Do what you will. Mash it into a million pieces, mash it into meat. Or forget I ever handed it to you in the first place. Just as long as you have it. It makes reality invisible, and it erases all the lines that we shouldn’t cross. Because love isn’t about fencing ourselves in; feeling safe, feeling sure about the future. It’s about scaring the shit out of every nerve in our body, but pushing forward anyway. Because all the fighting and all the tears and all the uncertainty is worth it. And it’s a hell of a lot better than being 100% happy without someone to show us that there is a world of a difference between feeling ‘happy’ and feeling whole.” - Andrew Landon, Definition of Love
No Words.
Sometimes I just.. I dont know. I just feel weird about this thing, is there even "a thing"? It should be this or that, to be or not, it shouldn't be anything between, I just freak out about that shit.
Well, fuck that shit. Now I'm gonna live my life, go on with the flow and stop worrying about shit.
Ciao.
my thoughts @ the moment
smile
:)
someone who vows you'll never be alone.
Maybe I'm gonna be that lucky one day.
Det går bra nu hörrni! Med skolan iallafall, är så sjukt nöjd! Har fått resultaten från två kurser och jag hoppar i taket, jaa, så glad är jag! Att för en gångs skull faktist vara bra i skolan får mig att orka med det också. Inte är det en dålig sak heller att vi för tillfället har superlite lektioner i skolan och om några ynka veckor får vi ÄNTLIGEN jullov! Fan så jag har längtat!
Annars då? Livet rullar väl framåt och idag mår jag bra som ni säkert märker. Ingen panikångest varken igår eller idag (ännu), hoppas det fortsätter likadant så får jag må bra! Bara två hela dagar (+idag) kvar av den officiella hatmånaden. Dessutom har de lovat snö till helgen, hoppas!! Skulle bli en perfekt lillajul då! ♥
Nu ska jag vara aktiv för en gångs skull, byta kläder och åka till stallet. Ha det fint hörni! :)
Misslyckad..
Haha, alltså jag är så jävla misslyckad idag. Hade för mig att jag börjar skolan 8:15 med bokföringstent. Duktig chey kommer till skolan lite efter 8. Funderar varför det är så tomt utanför klassen, är jag utanför fel klass kanske? Kollar läseordningen, klassen stämmer. Skickar några mess, kollar läseordningen igen.. Jahapp. Så börjar vi alltså 9:15 idag, INTE 8:15.. Så det blev bara att åka hem tillbaka nudå, dricka lite mera morgonkaffe osv.
Men nu måste jag dra mig till skolan, försenar nog mig snart annars till tenten... Ciao!
I can still hear you breathing, even though you're gone.
Söndag, 25e november idag. Detta betyder att det finns ynka 5 dagar kvar av min officiella hatmånad. 5 dagar att lida. Fråga mig inte varför det är så, det bara ÄR.
Nåja. Söndag idag alltså. Inte bakis för en gångs skull, var bakis igår istället. Men det är ingen skillnad egentligen. Ångestattackerna knackar ändå på. De kröp på igårkväll, tänkte spy och svimma på samma gång, men fick tillslut lugnat ner mig själv förän det urartade i totalkaos. Imorse så fort jag öppnade ögonen hände samma sak. Paniken kom krypande längs ryggraden, tog ett fast grepp om halsen och ville strypa mig. Jag tänkte först ge med mig och låta det gå, eftersom jag inte orkade kämpa. Konstigt nog var det ändå kämpandet som kvävde paniken, tillfälligt iallafall. Kanske det vore en bra idé att utföra dagens alla uppgifter före attacken kryper på mig igen. Det där samtalet jag väntar mot senare av dagen kan komma med dåliga nyheter, mera ångest och fullständig panik, något jag inte kan kontrollera fastän jag verkligen försöker.
Kaffekoppen ger mig ro och fridfullhet för stunden, försöker att andas och tänka normalt.
Fick bråttom och lämnade inlägget för sig, men här sitter jag igen, jag och en kopp nybryggt kaffe. Försöker andas, vill inte tänka. Vill bara släppa allt, säga "det är slut nu, jag vill inte längre" och bara försvinna. Vara ensam och stark, det är sån jag blev, kanske det är min mening. Mittiallt fick namnet "otursfågel" en betydelse. Att det faktist stämmer.
Att detta inlägg blir alldeles för djupt får mig att må illa, att berätta så mycket om sig själv, utan att veta vem som läser. Men å andra sidan,vad kan man, vem bryr sig? DU behöver ju inte läsa, jag skriver för min egen skull.
I'm used to be by myself, used to be on my own.
I can't trust you, I don't know if I ever will.
Used to know what I'm doing,
used to know what I felt.
Time changes people, including myself.
You don't know what you've got until it's gone.
EGOBOOST
just me.
It feels the same every time, over and over again
You thought you heart had got used to it, didn't you? You thought you could go on with the flow, that you wouldn't get hurt. And then you realized that you were wrong. It hurts the same, every fucking time. It tears you apart, and you can't do anything.
You just wonder if it's even worth trying anymore.
I wouldn't be so sure about it.
