I can still hear you breathing, even though you're gone.
Söndag, 25e november idag. Detta betyder att det finns ynka 5 dagar kvar av min officiella hatmånad. 5 dagar att lida. Fråga mig inte varför det är så, det bara ÄR.
Nåja. Söndag idag alltså. Inte bakis för en gångs skull, var bakis igår istället. Men det är ingen skillnad egentligen. Ångestattackerna knackar ändå på. De kröp på igårkväll, tänkte spy och svimma på samma gång, men fick tillslut lugnat ner mig själv förän det urartade i totalkaos. Imorse så fort jag öppnade ögonen hände samma sak. Paniken kom krypande längs ryggraden, tog ett fast grepp om halsen och ville strypa mig. Jag tänkte först ge med mig och låta det gå, eftersom jag inte orkade kämpa. Konstigt nog var det ändå kämpandet som kvävde paniken, tillfälligt iallafall. Kanske det vore en bra idé att utföra dagens alla uppgifter före attacken kryper på mig igen. Det där samtalet jag väntar mot senare av dagen kan komma med dåliga nyheter, mera ångest och fullständig panik, något jag inte kan kontrollera fastän jag verkligen försöker.
Kaffekoppen ger mig ro och fridfullhet för stunden, försöker att andas och tänka normalt.
Fick bråttom och lämnade inlägget för sig, men här sitter jag igen, jag och en kopp nybryggt kaffe. Försöker andas, vill inte tänka. Vill bara släppa allt, säga "det är slut nu, jag vill inte längre" och bara försvinna. Vara ensam och stark, det är sån jag blev, kanske det är min mening. Mittiallt fick namnet "otursfågel" en betydelse. Att det faktist stämmer.
Att detta inlägg blir alldeles för djupt får mig att må illa, att berätta så mycket om sig själv, utan att veta vem som läser. Men å andra sidan,vad kan man, vem bryr sig? DU behöver ju inte läsa, jag skriver för min egen skull.
I'm used to be by myself, used to be on my own.
I can't trust you, I don't know if I ever will.
Used to know what I'm doing,
used to know what I felt.
Time changes people, including myself.
You don't know what you've got until it's gone.
Kommentarer
Trackback
